Banbrytande forskning om människans bästa vän
Av Lotta Gometz 0490-66607. Publicerad 2011-12-29 00:00, uppdaterad 2011-12-31
Hundar och människor har följts åt i tusentals år. Men enligt etologiprofessorn Per Jensen vid Linköpings universitet har vi människor underskattat hundarnas förmågor. Och det rejält.
Det här, och mycket annat, berättar han om i boken "Hundens språk och tankar" som släpptes tidigare i höst.
Enligt Jensen befinner vi oss i en kunskapsrevolution vad gäller hundarnas uppkomst, biologi och psykologi.
Bara för tio år sedan var vi relativt okunniga om hundarnas ursprung och utveckling. Och även våra kunskaper om deras beteende, språk och tankeförmåga var högst bristfälliga enligt Jensen.
Mycket har varit baserat på åsikter och anekdoter, hävdar han.
Men under det senaste decenniet har alltså avsevärt hänt på det här området. Många sanningar har ställts på huvudet.
"Hundens språk och tankar" innehåller inte några pekpinnar, inte heller tips och råd om hur man kommer tillrätta med diverse vardagsproblem. Nej, sådana böcker finns det redan gott om. "Hundens språk och tankar" berättar i stället om hundens historia och om vad vetenskapen i nuläget kan förtälja om hundens inre liv - något som dock kan vara till mycket stor hjälp och glädje för alla som lever med en hund i sin närhet. Indirekt ger ju också den här kunskapen en fingervisning om hur man kan skapa en god relation med sin fyrbenta vän.
För enligt Jensen är det framför allt vi människor som borde bli bättre på hundspråk. Hundarna är i de flesta fall oerhört skickliga på att läsa av oss, bland annat genom flitigt studerande av vårt kroppsspråk.
Alla hundar härstammar visserligen från vargen, men genom kartläggning av hundarnas DNA pekar den moderna forskningen på att de inte längre bör betraktas som en slags maskerad varg. Under årtusenden har hunden utvecklats till en egen art med en förträfflig fallenhet för samarbete med människan.
Hunden kan lära sig betydelsen av våra ord, följa våra blickriktningar, tyda våra röstlägen och förstå när vi pekar på något. Det kan inte vargen, för att ge några exempel.
Hundar och människor har i viss mån utvecklats tillsammans. Faktum är att hundar ibland har lättare att förstå sig på människor än andra hundar, och att de inte sällan föredrar kommunikation med människan framför kommunikation med artfränden.
Domesticeringen av hundar, som alltså ägt rum genom årtusenden, verkar faktiskt ha lett till en försämrad förmåga till kommunikation och samspel inom arten. Det kan man bland annat se på vildhundar i Asien och Sydeuropa som lever ensamma, strövandes mellan olika soptippar och bakgårdar.
Ibland hör man påståenden i stil med att hunden på sin höjd kan uppnå ett treårigt barns intelligens.
Men jämförelserna är faktiskt helt omöjliga, menar Jensen. Varje art har sina speciella intellektuella förmågor för vissa typer av problem, och de kan vara helt irrelevanta för andra. Om förmågan att följa ett doftspår och lista ut åt vilket håll en hare sprungit är intelligens - ja i så fall är hundar mer intelligenta än människor i just det avseendet.
I en intervju publicerad på Linköpings universitets hemsida får Per Jensen frågan "Vad ser du helst att vanliga hundägare tar till sig från allt nytt som kommit fram?"
Han svarar:
- Två vanliga myter skulle jag vilja avliva. Dels föreställningen att hundar inte klarar av att tänka i flera led, dels tron att hundar måste domineras. De har utvecklats till samarbete och vill i de flesta fall inget hellre än att vara människor till lags.
"Hundens språk och tankar" är fascinerande läsning och rekommenderas alla med intresse för hundar.
Av Lotta Gometz
Jag läste vad Hasse skrev på sin hemsida ang. att minst 75% skulle vara Mh testade och röntgade. Detta tror även jag kan bli en ganska svårt mål att uppnå för många uppfödare. Och anledningen till detta är att uppfödaren inte har någon bestämmande rätt över hunden när den väl är såld. Ingångna avtal med egna skrivelser om att ägaren måste göra Mh / röntga hunden är egentligen inte värt någonting.
En lösning som jag istället tror på är att de uppfödare som ansluter sig till AFS kommer överens om att deponera en summa motsvarande Mh / röntgen hos AFS som lägges ovanpå det ordinarie valppriset.
Vi håller på att lägga ner CN Fixet AB.
För att istället försöka starta upp samma verksamheten som Enskild Firma.
www.domsjöel.se
Besök den gärna.
Denna artickel är hämtad från: http://www.fredriksteen.se/component/content/article/14-startsidan/190-piska-och-morot
Man kan välja att låta allt ha sin gång, eller också måste vi aktivt ut och försvara det vi älskar. Rättvisa får man inte gratis. Rättvisa måste man arbeta för.
Här har jag skrivit ner lite om mina funderingar och tankegångar omkring detta som vi kallar ”farlig hund” problematiken.
Allt jag skriver är säkert inte helt genomförbart, inte heller helt genomtänkt.
Men jag hoppas ändå kunna tillföra samhället mina tankar och på så sätt försöka skapa debatt och engagemang som i slutändan blir till något bra.
Dagsläget. Vi har politiska partier och enskilda politiker som vill föra in hundförbud och olika typer av restriktioner då det gäller hund. Denna fråga blev till och med till debatt innan sista valet i Sverige. Fler och fler hundattacker sker hela tiden. Fler polisanmälningar kommer in och fler hundar avlivas och/eller omhändertas.
I Danmark utökar man nu förbudet när det gäller vissa raser precis som förväntat. I Sverige så har det blivit fullt acceptabelt att förbjuda vilka hundar bostadsbolaget än vill i deras fastighetsbestånd. Allt detta sker i ett land som Sverige. Ett land som är bäst på hund i världen, ett land som dessutom blir bättre och skickligare på hund hela tiden.
Det som också sker och är ett faktum, är att vi har två grupper i Sverige.
Den ena vill förbjuda ”farliga hundar”, den andra hävdar att det inte finns några ”farliga hundar” utan endast hundägare som inte tar sitt ansvar. Det som anmärkningsvärt och olyckligt är att båda grupperingarna, för eller emot, med största sannolikhet vill samma sak.
Ingen vill ha ”farliga hundar”, men vad är en farlig hund? Att det finns oansvariga hundägare vet alla, men hur kommer man åt dom? I den ständiga diskussionen, för eller emot, kommer inget konkret eller något som är bra.
En framkomlig väg. Alla hundar i Sverige kommer från en uppfödare.
Antingen från en uppfödare som är seriös, eller från en uppfödare som inte är seriös.
De kommer ifrån en uppfödare som har haft många kullar, eller från en uppfödare som inte ens kallar sig uppfödare.
En seriös uppfödare, vågar jag påstå, föder inte upp hundar för pengarnas skull, denne föder upp med ett avelsmål mot något som ska bli bra (även om det inte alltid blir bra). En seriös uppfödare är en sann djurvän och vill sina hundar det bästa, den säljer inte sin valp till en människa som denne tror sig missköta hunden.
En oseriös uppfödare struntar i hunden. Det är pengar, status eller annat som är intressant. Denne säljer till vem som helst, kanske till och med helst till den som är ballast eller har värst rykte. Denne struntar i ansvar eller annat som samhället tar för givet att man sköter.
Även om den seriösa uppfödaren ibland föder upp hundar som är mindre bra, eller säljer en valp till en hundägare som är dålig, så är ändå dennes målsättning att göra något bra.
Jag vågar faktiskt anta eller påstå att de allra flesta hundar som med tiden klassas som farliga till största delen kommer från en oseriös uppfödare. (märk väl - största delen, inte alla). Kan vi då påverka skatteverket att ta hand om dessa oseriösa uppfödare så kommer dessa att tvingas sluta med hund.
De uppfödare som är seriösa och vill följa regler och samhällets förväntningar har då inget att frukta. Med andra ord så borde vi arbeta för att all uppfödning av hund skall klassas som näringsverksamhet. Gör vi detta så kommer vi bli av med de som är oseriösa.
Resultatet av skatteverkets arbete kan vi se i andra branscher. Exempelvis bygg, cafe’, frisör med mera. Skulle vi gå på denna linje så skulle alltså inte Herr Svensson eller Fru Muhammed kunna föda upp en kull utan att faktiskt föra en bokföring, inneha F-skatt, betala skatt för detta med mera. Skatteverkets möjligheter och muskelstyrka ska i detta fall absolut inte underskattas.
När det gäller förbud mot att inneha en viss ras i ett specifikt bostadsområde så borde vi centralt – SKK, SBK – ta fram en utbildningsplan och slutprov. Vill man bo i ett visst område så kan man göra detta bara man har denna utbildning.
Bara ett exempel på denna idioti är, en ”kamphund” som är certifierad Räddningshund. Denna hund räddar liv tillsammans med sin ägare. Men dessa får inte bo i exempelvis Hammarby Sjöstad.
Lägger man upp detta på rätt sätt och använder den politiska arenan så är jag övertygad om att detta skulle vara något som gick att få igenom. Denna utbildningsplan och kontrollverksamhet vore en enkel match för den enormt fina och kunniga organisation vi har – SKK.
Vi måste också ut i det områden där problemet är som störst. Ställa krav men också ge möjligheter. Handen på hjärtat – hur stor chans tror ni Muhammed, 18 år, full med tatueringar tillsammans med en stor PitBull har, att få riktig hjälp på en gammal fin brukshundsklubb?
Vi måste ut i dessa förorter och bedriva utbildning på plats. Detta är också fullt möjligt för en organisation som vår. Vi skulle dessutom kunna tjäna pengar på detta.
Detta problem med ”farliga hundar” kostar pengar. Det skulle med största sannolikhet inte vara några problem med att kunna hitta finansiärer för detta. Jag tror verkligen på hårdare tag, men i kombination med utbildning och möjligheter.
Tyck till ni också!
Fredrik Steen
Detta är inte riktat till någon specifik klubb. Utan detta gäller generellt alla klubbar.
Mycket skulle vara vunnet om vi alla skulle vara mer toleranta till vår nästa på brukshundklubbarna så att VI ALLA kunde träna våra hundar utan att vi tittar snett på varandra. De som vill träna med korv och klicker, låt de göra det. Och de som tränar med mer hårdföra metoder låt de göra det.
Det vi måste komma ihåg är att vi har olika hundar / hundtyper. Det kan hända att man med framgång kan ändra tränings metod till en mjukare metod, men det är inte säkert. Men prova bör man alltid. Vissa hundar bryr sig inte om korv som belöning utan gillar hellre en tuff lek med husse / matte. När det handlar om momentläran skall det vara positivt för hunden.
Men vid uppfostran då gäller andra regler. Där skall man se till att hunden inte vill göra om detta den nu gjorde en gång till. Förbjudet är förbjudet. Och är det frågan om en hårdför hund Tex. ur tjänste linjer så kan det bli rätt så tuffa tag. Detta måste alla på en brukshund klubb både förstå och ha en acceptans för.
Så de som håller på med ofog anmälningar på brukshundklubben har jag ingen förståelse för. Man måste titta på vilken hundtyp av hund det handlar om. En vek hund kan det vara fruktansvärt för bara genom att ägaren stirrar till på. Medans en hund ur tuff tjänste linjer kan det behövas ”fysisk handpåläggning” för att denne skall bli imponerad av husse / matte.